torsdag 6 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Klart slut från blogg
Hej. Angående två och en halv män så är det ett fruktansvärt dåligt tv-program. Jag har sett alla tre hittills utkomna avsnitt från nya säsongen och det är verkligen heluselt. Och då tycker jag ändå att det är bättre nu än förr.
Men skämten? Kom igen...
Hur som helst är den här bloggen död från nu. Guess why!
Men skämten? Kom igen...
Hur som helst är den här bloggen död från nu. Guess why!
Vägdåren
Jag körde Karlskoga-Södertälje tur och retur i fredags. På vägen dit hade jag lite bråttom. Som tur är behöver man inte avvika från motorväg (E18 övergår i E20, eller tvärt om) när man kör sträckan. Det innebär tvåfiligt nonstop.
En kvart utanför Örebro blinkade jag ut i vänsterfil för att passera ett par lastbilar. Direkt därpå blinkar bilen bakom mig också ut och lägger sig bakom. Jag sitter bakom ratten på en Toyota Corolla från 1998, bakomvarande chaufför kör en ny Volvo. Direkt vi kör ut lägger sig Volvon så nära mig som det bara går. Jag trycker gasen i botten och Toyotan maxar på så gott det går. Chauffören i den nya Volvon bryr sig inte mycket om detta faktum utan börjar irriterat blinka med sina helljus. Ur vägen, menar Volvoidioten säga.
Jag hatar sådant och väljer att utföra omkörningen i en än makligare takt. Jag signalerar också bakåt med noga utvalt tecken. När jag blinkar in framför lastbilarna försvinner Volvon i snabbt i fjärran.
Om nollvisionen någonsin skall bli annat än just en vision måste en viss utrensning göras i körkortsdatabasen. Framförallt bör idioter som kör nya Volvos för snabbt på motorvägen och blinkar med helljusen åt långsammare bilar rensas ut. Väck!
Dagen efter (lördag alltså) är jag och mamma i Degerfors för att köpa en matta. Vi parkerar utanför Kronhallen och måste alltså ta oss över bilvägen för att komma till inredningsbutiken. Trots att föraren i en stor skåpbil ser att vi är på väg att korsa vägen på övergångsstället stannar han inte bilen. Störigt. Speciellt som övergångsstället ligger tre meter ut från en rondell och bilarna inte kommer med speciellt hög hastighet.
En sur kvinna i bilen bakom ser inte heller ut att vilja stanna, men kommer inte körande i en hastighet högre än att hon kan stanna om hon måste. Jag går därför ut framför hennes bil och tittar irriterat åt kärringens håll. Hon sitter med blicken ut genom sidorutan och skäms (antar jag). Jag säger till mamma att vilken surkärring det där var då. Jag vet inte om mamma håller med, hon tyckte nog att det var lite ungdomligt drygt gjort av mig att gå rätt ut sådär.
När vi går vidare börjar någon skrika åt mig. Jag tror att det var mannen i bilen som låg bakom kärringen som vevade ner sin ruta och började hojta, men jag hann aldrig riktigt se. Faktum är i alla fall att han kallade mig för en idiot och att han påstod att jag för i helvete inte kan gå ut rätt framför en bil. I beg to differ, jag gjorde ju precis det alldeles nyss och det gick ju bra.
Vilka jävla idioter som rör sig i mellansveriges trafik.
En kvart utanför Örebro blinkade jag ut i vänsterfil för att passera ett par lastbilar. Direkt därpå blinkar bilen bakom mig också ut och lägger sig bakom. Jag sitter bakom ratten på en Toyota Corolla från 1998, bakomvarande chaufför kör en ny Volvo. Direkt vi kör ut lägger sig Volvon så nära mig som det bara går. Jag trycker gasen i botten och Toyotan maxar på så gott det går. Chauffören i den nya Volvon bryr sig inte mycket om detta faktum utan börjar irriterat blinka med sina helljus. Ur vägen, menar Volvoidioten säga.
Jag hatar sådant och väljer att utföra omkörningen i en än makligare takt. Jag signalerar också bakåt med noga utvalt tecken. När jag blinkar in framför lastbilarna försvinner Volvon i snabbt i fjärran.
Om nollvisionen någonsin skall bli annat än just en vision måste en viss utrensning göras i körkortsdatabasen. Framförallt bör idioter som kör nya Volvos för snabbt på motorvägen och blinkar med helljusen åt långsammare bilar rensas ut. Väck!
Dagen efter (lördag alltså) är jag och mamma i Degerfors för att köpa en matta. Vi parkerar utanför Kronhallen och måste alltså ta oss över bilvägen för att komma till inredningsbutiken. Trots att föraren i en stor skåpbil ser att vi är på väg att korsa vägen på övergångsstället stannar han inte bilen. Störigt. Speciellt som övergångsstället ligger tre meter ut från en rondell och bilarna inte kommer med speciellt hög hastighet.
En sur kvinna i bilen bakom ser inte heller ut att vilja stanna, men kommer inte körande i en hastighet högre än att hon kan stanna om hon måste. Jag går därför ut framför hennes bil och tittar irriterat åt kärringens håll. Hon sitter med blicken ut genom sidorutan och skäms (antar jag). Jag säger till mamma att vilken surkärring det där var då. Jag vet inte om mamma håller med, hon tyckte nog att det var lite ungdomligt drygt gjort av mig att gå rätt ut sådär.
När vi går vidare börjar någon skrika åt mig. Jag tror att det var mannen i bilen som låg bakom kärringen som vevade ner sin ruta och började hojta, men jag hann aldrig riktigt se. Faktum är i alla fall att han kallade mig för en idiot och att han påstod att jag för i helvete inte kan gå ut rätt framför en bil. I beg to differ, jag gjorde ju precis det alldeles nyss och det gick ju bra.
Vilka jävla idioter som rör sig i mellansveriges trafik.
söndag 2 oktober 2011
Bilbanetävling kräver deo
Jag är i Karlskoga, som skrivet. Igår vad jag och tittade på bilbanetävling. Mammas nya man, Anders, son var med och tävlade. Anders var team, det vill säga meck, och banvakt, det vill säga tillbakasättare av urspårade bilar.
Smått hade jag förväntat mig över att bli lite förbluffad över hur häftigt det kunde vara med bilbana. Tyvärr blev det inte så. Det var bilar som körde runt och ur på en bana, exakt som man tänker sig att det skall se ut. De tävlande såg också ut exakt som man tänker sig att de ska se ut. Nördar, bara män.
En sak förbluffade mig dock: Att det kan lukta så mycket svett i en lokal där fysisk aktivitet aldrig någonsin förekommit.
Smått hade jag förväntat mig över att bli lite förbluffad över hur häftigt det kunde vara med bilbana. Tyvärr blev det inte så. Det var bilar som körde runt och ur på en bana, exakt som man tänker sig att det skall se ut. De tävlande såg också ut exakt som man tänker sig att de ska se ut. Nördar, bara män.
En sak förbluffade mig dock: Att det kan lukta så mycket svett i en lokal där fysisk aktivitet aldrig någonsin förekommit.
lördag 1 oktober 2011
Farfar
Min farfar dog idag (läs: lördag). Det är den första nära släkting som dör. Det känns väldigt konstigt. Det är svårt att greppa, jag har inte riktigt förstått det ännu. Hur blir det nu liksom? Jag vet inte.
Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.
När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.
Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.
85 är en aktningsvärd ålder.
Jag hade velat säga hej då.
Hej då.
Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.
När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.
Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.
85 är en aktningsvärd ålder.
Jag hade velat säga hej då.
Hej då.
onsdag 28 september 2011
Om när det inte är någon idé att ta diskussionen
Följande är något som det många gånger har skrivits om, ibland i muskeltidningar, någon gång i Expressens söndagsbilaga - men oftast i olika muskelforum här på www. Nu tänker jag för första gången ta upp ämnet i ett av mina blogginlägg: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet.
Idag var jag med mamma och tränade på Davids Gym här i Karlskoga. Det är ett mycket trevligt gym med mycket trevliga ägare. Tillsammans med gymmets kundkrets representerar ägarbröderna Karlskogas manliga befolkning på ett bra sätt. Här finns:
1) Mycket trevliga och glada typer som tycker om att prata (ägarna).
2) Småkorkade ungar som inte har bättre för sig än att träna.
3) Idioter.
Kategori tre var överrepresenterade just idag. Att kategori två lyste med sin frånvaro beror mest troligt på att de: 1) mekar med bilen, eller: 2) skolkade från skolan och därför redan hade avverkat sitt träningspass innan vi kom dit vid halv sex-tiden.
Tillbaka till ämnet då: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet. Jag hade precis avslutat några tunga (nåja) bicepsövningar och skulle runda av mitt discopass (axlar och biceps) med att köra lite mage. Kvar på gymmet är vid den här tiden jag, mamma, två killar som kör ganska hårt och ganska korrekt, en kille som kör sitt eget race och tre gubbar som verkar vara tjenis med varandra.
Under den tid jag har spenderat på min sista bicepsövning - ca 10 minuter - har gänget med tjenisar bara stått och snackat med varandra, plus sett ganska tjocka och dryga ut. Jag pustar lite och går sedan för att hänga upp ett rep och köra lite mage. Vid ställningen står nån bänk uppallad på lite viktskivor. Jag lyfter bort den. Då börjar en av gubbarna (den som ser allra mest ut som en jävla idiot) att hojta: "Jag kör där ja".
Först trodde jag att idioten sa till mig att det var okej att jag körde där, vilket jag tyckte var konstigt eftersom det självklart var okej, ingen annan körde ju där. Sen sa han nåt igen och jag tittade upp på honom. Då sa han igen: "Jag kör där ja". Alltså, jag kunde liksom inte få in det i skallen, jag stod bara och tittade på honom. "Jaha", sa jag typ.
Såna där situationer är verkligen jobbiga. Jag övervägde att säga något spydigt i stil med: "Det gör du ju inte alls, du har ju stått och pratat där borta i tio minuter". Dock är det viktigt att i situationer som denna ta hänsyn till huruvida du orkar ta en diskussion eller inte. I just detta fallet var själva påståendet som gubben gjorde, "Jag kör där ja", så jävla idiotiskt att upphovsmannen inte kan vara annat än en totalt urblåst idiot. Och som alla vet går det inte att vinna en diskussion med en total idiot, hur uppenbart fel idioten än har, den kommer helt enkelt ALDRIG att fatta.
Summerat: Jag sket i idiotgubben och körde en annan magövning.
Extramaterial: Att inte fatta att man beter sig som en idiot när man gör sådär, det är verkligen - för mig - helt totalt ogreppbart. Hur kan någon vara så urbota korkad? Och en annan sak (OBS: följande uttalande kan vara lite färgat av dagens gymincident): Den där fula idiotgubben såg ut som allt jag hatar.
Idag var jag med mamma och tränade på Davids Gym här i Karlskoga. Det är ett mycket trevligt gym med mycket trevliga ägare. Tillsammans med gymmets kundkrets representerar ägarbröderna Karlskogas manliga befolkning på ett bra sätt. Här finns:
1) Mycket trevliga och glada typer som tycker om att prata (ägarna).
2) Småkorkade ungar som inte har bättre för sig än att träna.
3) Idioter.
Kategori tre var överrepresenterade just idag. Att kategori två lyste med sin frånvaro beror mest troligt på att de: 1) mekar med bilen, eller: 2) skolkade från skolan och därför redan hade avverkat sitt träningspass innan vi kom dit vid halv sex-tiden.
Tillbaka till ämnet då: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet. Jag hade precis avslutat några tunga (nåja) bicepsövningar och skulle runda av mitt discopass (axlar och biceps) med att köra lite mage. Kvar på gymmet är vid den här tiden jag, mamma, två killar som kör ganska hårt och ganska korrekt, en kille som kör sitt eget race och tre gubbar som verkar vara tjenis med varandra.
Under den tid jag har spenderat på min sista bicepsövning - ca 10 minuter - har gänget med tjenisar bara stått och snackat med varandra, plus sett ganska tjocka och dryga ut. Jag pustar lite och går sedan för att hänga upp ett rep och köra lite mage. Vid ställningen står nån bänk uppallad på lite viktskivor. Jag lyfter bort den. Då börjar en av gubbarna (den som ser allra mest ut som en jävla idiot) att hojta: "Jag kör där ja".
Först trodde jag att idioten sa till mig att det var okej att jag körde där, vilket jag tyckte var konstigt eftersom det självklart var okej, ingen annan körde ju där. Sen sa han nåt igen och jag tittade upp på honom. Då sa han igen: "Jag kör där ja". Alltså, jag kunde liksom inte få in det i skallen, jag stod bara och tittade på honom. "Jaha", sa jag typ.
Såna där situationer är verkligen jobbiga. Jag övervägde att säga något spydigt i stil med: "Det gör du ju inte alls, du har ju stått och pratat där borta i tio minuter". Dock är det viktigt att i situationer som denna ta hänsyn till huruvida du orkar ta en diskussion eller inte. I just detta fallet var själva påståendet som gubben gjorde, "Jag kör där ja", så jävla idiotiskt att upphovsmannen inte kan vara annat än en totalt urblåst idiot. Och som alla vet går det inte att vinna en diskussion med en total idiot, hur uppenbart fel idioten än har, den kommer helt enkelt ALDRIG att fatta.
Summerat: Jag sket i idiotgubben och körde en annan magövning.
Extramaterial: Att inte fatta att man beter sig som en idiot när man gör sådär, det är verkligen - för mig - helt totalt ogreppbart. Hur kan någon vara så urbota korkad? Och en annan sak (OBS: följande uttalande kan vara lite färgat av dagens gymincident): Den där fula idiotgubben såg ut som allt jag hatar.
tisdag 27 september 2011
måndag 26 september 2011
Om att jinxa sig själv
Det är exakt vad jag kommer att göra i och med att jag skriver det här, jag kommer att jinxa mig själv. Av flera anledningar är det väldigt onödigt: 1) Eftersom ingen läser detta i alla fall. 2) Även om jag kanske inte riktigt tror på jinxning så är även minsta lilla risktagande i min situation totalt dumt och onödigt.
En jinxning är alltså när man talar om något, och på så vis lägger en förbannelse över sig själv och den händelsen. Som nu, när jag skriver att jag tror att jag kommer att få ett jobb: jag tror att jag kommer att få ett jobb.
Nu var det jinxat. Adjö jobb.
He he. "Adjö jobb" fick mig att tänka på:
Good bye unicorn!
En jinxning är alltså när man talar om något, och på så vis lägger en förbannelse över sig själv och den händelsen. Som nu, när jag skriver att jag tror att jag kommer att få ett jobb: jag tror att jag kommer att få ett jobb.
Nu var det jinxat. Adjö jobb.
He he. "Adjö jobb" fick mig att tänka på:
Good bye unicorn!
söndag 18 september 2011
CUP!
Nu i helgen har jag spelat innebandycup. Det var kul. Jag tänkte skriva mer än såhär med det vill sig inte riktigt i huvve just nu. Jag återkommer.
tisdag 13 september 2011
Jahapp, då tar vi lite jobb på det...
Förresten så är det lika bra att börja jobba nu. Sista avsnittet någonsin av Entourage plus sista avsnittet för den här säsongen av True Blood igår.
Vad jag ser fram emot och inte
Vad jag ser fram emot i livet är inte att jobba. Det är att slippa oroa mig. Jag vill ha ett jobb som jag kan glömma så snart jag går därifrån. Jag vill ha fasta tider och en lugn fritid med mycket träning. Jag vill kunna köpa kaffe på väg till jobbet, åka dit på morgonen utan att känna mig stressad eller uttråkad. Jag vill ha bra arbetskamrater. Jag vill ha after work och firmafester. Jag vill kunna ta mig till jobbet utan att behöva trängas med massa äckel.
När jag tänker efter är det viktigaste inte jobbet. Det viktigaste är min bostadssituation, i förhållande till jobbet. Flyttar jag till Stockholm lär jag ju må illa nonstop.
Uäck!
När jag tänker efter är det viktigaste inte jobbet. Det viktigaste är min bostadssituation, i förhållande till jobbet. Flyttar jag till Stockholm lär jag ju må illa nonstop.
Uäck!
Nu jävlar annars vet-e-fan
Igår tänkte jag att nu får det vara nog. Jag sökte sex jobb och nu har jag redan fått tre intervjuer. Imorgon, på torsdag och på måndag nästa vecka. Får jag inte anställning nu så vet-e-fan...
En fundering jag har är denna: är det överhuvudtaget någon som läser den här bloggen? Det känns inte så.
En fundering jag har är denna: är det överhuvudtaget någon som läser den här bloggen? Det känns inte så.
söndag 11 september 2011
Enda anledningen till att vara en piratjävel
Just nu finns det i stort sett bara en enda anledning till att ladda hem musik:
lördag 10 september 2011
Match
Snart ska jag spela innebandymatch. För första gången på tre år. Jag kommer inte att orka ett skit. Troligt är att jag bara kommer göra fula grejer och åka ut. Kanske får jag till och med en femma?
I min gamla blogg listade jag en gång dalarnas sämsta innebandygolv, idag skall vi spela på det allra sämsta. Skön...t!
Det ska bli kul i alla fall. Så länge som jag orkar röra mig.
I min gamla blogg listade jag en gång dalarnas sämsta innebandygolv, idag skall vi spela på det allra sämsta. Skön...t!
Det ska bli kul i alla fall. Så länge som jag orkar röra mig.
torsdag 8 september 2011
Det är en kriminell handling att klottra kom ihåg det
Visst klotter tycker jag är kul. När jag var i Uppsala på Valborg hade någon skrivit "KNULLA SNUTEN!" med stora bokstäver på ett hus vid en bro i stan nära ett bra café.
På en staty föreställande Louis De Geer i Norrköping på ett torg har någon skrivit "kukjävel".
Det är svårt att beskriva vad som är roligt med det hela. Jag tror att det roliga är det meningslösa och dumma i att skriva något sådant. I det tidigare av de två ovan givna exemplen är budskapet i sig ganska roligt. Det är så jävla meningslöst med människor som hatar polisen. Undrar varför de hatar polisen liksom? KANSKE FÖR ATT DE ÄR KRIMINELLA?! De upplever det nog som svårt att nå ut med sitt budskap till oss okriminella (nåja). Därav klottret, antar jag.
Jag har också svårt för att ta till mig hur vissa tycker att ordet knulla motsvarar engelskans fuck.
På en staty föreställande Louis De Geer i Norrköping på ett torg har någon skrivit "kukjävel".
Det är svårt att beskriva vad som är roligt med det hela. Jag tror att det roliga är det meningslösa och dumma i att skriva något sådant. I det tidigare av de två ovan givna exemplen är budskapet i sig ganska roligt. Det är så jävla meningslöst med människor som hatar polisen. Undrar varför de hatar polisen liksom? KANSKE FÖR ATT DE ÄR KRIMINELLA?! De upplever det nog som svårt att nå ut med sitt budskap till oss okriminella (nåja). Därav klottret, antar jag.
Jag har också svårt för att ta till mig hur vissa tycker att ordet knulla motsvarar engelskans fuck.
onsdag 7 september 2011
Intervju i måndags
Ganska rolig intervju i måndags. Jag hade inte sökt jobbet i fråga, de hade (av någon anledning) ringt upp mig och bjudit mig till intervjun. Väl på intervjun får jag frågan:
"Varför vill du ha det här jobbet?"
Jag har liksom aldrig påstått att jag vill ha jobbet... Kul om jag hade sagt:
"Det vill jag inte."
"Varför vill du ha det här jobbet?"
Jag har liksom aldrig påstått att jag vill ha jobbet... Kul om jag hade sagt:
"Det vill jag inte."
tisdag 6 september 2011
Nya tider kan man säga
Jag tycker att jag har en positivare ton i bloggen nu än någonsin tidigare. Kul!
Om jag va känd
Om jag var känd kunde mitt jobb bara vara att gå ut och ha olika märkeskläder på mig. Nu är jag inte känd. Plus jag bor i Falun.
Jag var på en ny intervju igår. Det är ungefär omöjligt att säga hur det gick, men det var faktiskt ganska trevligt. Tyvärr får jag inte jobbet direkt om det gick bra på den här intervjun, istället är det ytterligare intervjuer och tuffa prövningar som gäller.
Igår var jag iväg och tränade innebandy med mitt gamla lag här i Falun. Det var ganska roligt, förutom att jag är långsam som en sengångare och tung som nitti kilo kött. Jag kommer liksom ingenvart när jag springer. Det känns tungt. Idag känner jag mig lite förkyld. Det känns tungt.
Nu ska jag dricka kaffe och titta på True Blood.
Puss!
Jag var på en ny intervju igår. Det är ungefär omöjligt att säga hur det gick, men det var faktiskt ganska trevligt. Tyvärr får jag inte jobbet direkt om det gick bra på den här intervjun, istället är det ytterligare intervjuer och tuffa prövningar som gäller.
Igår var jag iväg och tränade innebandy med mitt gamla lag här i Falun. Det var ganska roligt, förutom att jag är långsam som en sengångare och tung som nitti kilo kött. Jag kommer liksom ingenvart när jag springer. Det känns tungt. Idag känner jag mig lite förkyld. Det känns tungt.
Nu ska jag dricka kaffe och titta på True Blood.
Puss!
torsdag 1 september 2011
Ja just det min nya blogg jag glömde nästan
Jag har varit i Italien och i Norrköping. Nu är jag i Linköping. Jag åkte campusbussen hit från Norrköping. Mitt studentkort var giltigt hela augusti ut, så det gick bra. Jag kände mig ändå ganska snål när jag "fuskade" till mig den åkturen. Men ändå: jag har bestämt mig för att spara pengar från och med nu. Jag har ju verkligen ingen fast inkomst.
Hur som helst så var jag på intervju i tisdags. Min tredje. Det kändes bra på förhand, men i efterhand då? Nä... Han som jag träffade där var väldigt trevlig, men jag är fan sällsynt usel på intervjuer. Kan jag inte bara få jobbet liksom? Jag har ett förslag på en ny typ av intervju, enfrågeintervjun. Det går snabbt, och ändå får arbetsgivaren reda på allt. Frågan är: skulle du klara av det här jobbet?
Ja. Det skulle jag.
Jag är väldigt öppen och ärlig i intervjuer. Det tror jag inte är till min fördel. Sanningen är ju den att jag egentligen inte vill ha ett jobb, jag vill bara fortsätta festa och slacka. Det märks nog under intervjuerna. Och varför skall de ge mig ett jobb jag inte ens vill ha?
Nä. Precis.
Jag skulle kanske skriva ihop ett nytt CV:
"Hej,
Jag heter Marcus. Jag vill inte jobba, men jag måste. Det vore kul att vidare diskutera vad jag inte har lust att göra för er.
MVH Marcus."
Fast egentligen vill jag självklart ha ett jobb. Mitt livsmål är att ha ett helt vanligt liv. Jag vill ha fru och barn och hus och ett jobb med roliga arbetskamrater. Kan ja få dä nu plz?
Hur som helst så var jag på intervju i tisdags. Min tredje. Det kändes bra på förhand, men i efterhand då? Nä... Han som jag träffade där var väldigt trevlig, men jag är fan sällsynt usel på intervjuer. Kan jag inte bara få jobbet liksom? Jag har ett förslag på en ny typ av intervju, enfrågeintervjun. Det går snabbt, och ändå får arbetsgivaren reda på allt. Frågan är: skulle du klara av det här jobbet?
Ja. Det skulle jag.
Jag är väldigt öppen och ärlig i intervjuer. Det tror jag inte är till min fördel. Sanningen är ju den att jag egentligen inte vill ha ett jobb, jag vill bara fortsätta festa och slacka. Det märks nog under intervjuerna. Och varför skall de ge mig ett jobb jag inte ens vill ha?
Nä. Precis.
Jag skulle kanske skriva ihop ett nytt CV:
"Hej,
Jag heter Marcus. Jag vill inte jobba, men jag måste. Det vore kul att vidare diskutera vad jag inte har lust att göra för er.
MVH Marcus."
Fast egentligen vill jag självklart ha ett jobb. Mitt livsmål är att ha ett helt vanligt liv. Jag vill ha fru och barn och hus och ett jobb med roliga arbetskamrater. Kan ja få dä nu plz?
torsdag 18 augusti 2011
"Det är standard"
Jag har precis varit i Tyskland. I München. Där bodde jag hos en kille som heter Stefan. Han har varit där och jobbat sedan april.
Han gjorde sin sista dag på torsdagen och kom hem till lägenheten - där jag och Jesper och Mattis satt och drack öl - med en tygpåse full med presenter från företaget. En kopp, en handduk och en skruvmejsel.
Han berättade att han hade blivit inkallad till den studentansvarige på hans avdelning. "Vi vill tacka av dig med lite presenter", hade studentansvarige sagt. "Åh, det var snällt. Tack!" hade Stefan sagt. Han berättade att han blev glad över att de hade uppskattat honom. "Äh. Det är standard" sa studentansvarig.
"Då kändes det inte så kul längre" sa Stefan till oss när han kom hem.
Han gjorde sin sista dag på torsdagen och kom hem till lägenheten - där jag och Jesper och Mattis satt och drack öl - med en tygpåse full med presenter från företaget. En kopp, en handduk och en skruvmejsel.
Han berättade att han hade blivit inkallad till den studentansvarige på hans avdelning. "Vi vill tacka av dig med lite presenter", hade studentansvarige sagt. "Åh, det var snällt. Tack!" hade Stefan sagt. Han berättade att han blev glad över att de hade uppskattat honom. "Äh. Det är standard" sa studentansvarig.
"Då kändes det inte så kul längre" sa Stefan till oss när han kom hem.
onsdag 17 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Grekiskt i Falun
Såg en skylt utanför Shellstationen i Gruvrondellen idag. "En smak av Grekland", stod det på den. Under texten var en bild på en vanlig varmkorv med nån vit sörja på. Antagligen tzatziki. Korven hette typ Zamos, eller liknande.
Det blir liksom fel på så många plan. Till att börja med kan jag inte tänka mig att den där röran ens är i närheten av en grekisk tzatziki - varken innehålls- eller smakmässigt. Därtill skulle jag vilja påstå att formatet korv i bröd är helt omöjligt att grekifiera, oavsett tillbehör.
Och att sen ge korven ett namn... Zamos! Tänk er att en lastbilschaffis kommer in på Shell och säger: "Jag vill ha en Zamos med rostad lök!"
Haha!
Men inte nog med det! Falun har mer grekiskt att bjuda på. Nere i city finns en "grekisk" restaurang som heter Tzatziki. Pontus brukar äta där ofta. Idag åkte vi dit tillsammans för att köpa hämtmat. Bakom disken finns ett hål in till köket, typ som för att man skall kunna se att "allt går rätt till". Bra så långt. Konstigt nog så ser allt inte ut att gå rätt till där inne.
När jag stod och väntade på vår mat (Pontus skjutsade iväg sin Ida till Friskis) såg jag hur killen som skötte ugnen stod och blåste med en hårtork på all mat han plockade ut ur ugnen. Det hör väl ändå inte det grekiska köket till? Pontus sa senare att han trodde att det är en värmepistol och att syftet var att ge maten en mer grillik yta. Kanske, men jag är faktiskt rätt säker: det var en hårtork.
Det blir liksom fel på så många plan. Till att börja med kan jag inte tänka mig att den där röran ens är i närheten av en grekisk tzatziki - varken innehålls- eller smakmässigt. Därtill skulle jag vilja påstå att formatet korv i bröd är helt omöjligt att grekifiera, oavsett tillbehör.
Och att sen ge korven ett namn... Zamos! Tänk er att en lastbilschaffis kommer in på Shell och säger: "Jag vill ha en Zamos med rostad lök!"
Haha!
Men inte nog med det! Falun har mer grekiskt att bjuda på. Nere i city finns en "grekisk" restaurang som heter Tzatziki. Pontus brukar äta där ofta. Idag åkte vi dit tillsammans för att köpa hämtmat. Bakom disken finns ett hål in till köket, typ som för att man skall kunna se att "allt går rätt till". Bra så långt. Konstigt nog så ser allt inte ut att gå rätt till där inne.
När jag stod och väntade på vår mat (Pontus skjutsade iväg sin Ida till Friskis) såg jag hur killen som skötte ugnen stod och blåste med en hårtork på all mat han plockade ut ur ugnen. Det hör väl ändå inte det grekiska köket till? Pontus sa senare att han trodde att det är en värmepistol och att syftet var att ge maten en mer grillik yta. Kanske, men jag är faktiskt rätt säker: det var en hårtork.
Jag är ingen idiot
Angående inlägget där jag beskrev hur trevliga företaget i slutändan valde att gå på någon som kunde mer programmering, trots att de hela tiden hade försäkrat mig om att min brist på programmeringskunskap inte skulle försämra mina chanser:
Jag förstår att det bara var som de sa. Hade jag varit den bästa sökanden så hade det varit så. Nu var det inte så. De ljög alltså ihop en mer eller mindre trovärdig anledning, för att ease my pain när de kom med de dåliga nyheterna.
Jag förstår att det bara var som de sa. Hade jag varit den bästa sökanden så hade det varit så. Nu var det inte så. De ljög alltså ihop en mer eller mindre trovärdig anledning, för att ease my pain när de kom med de dåliga nyheterna.
söndag 14 augusti 2011
lördag 13 augusti 2011
Arbetssökförsök nummer två
Ett annat jobb jag sökte i våras var på ett riktigt trevligt ställe. Jobbets titel var Junior IT-konsult.
Jag har ju egentligen inget att komma med i IT-branschen. Det jag har är en grundläggande kurs i programmeringsspråket ADA. Ändå ringde de mig från det trevliga företaget och bjöd in mig till en första intervju. Redan på telefon lät de mig dock veta att tjänsten till en början skulle innebära mycket programmering: "Det blir att knacka kod de första två-tre åren" På detta klargjorde jag att jag inte hade några kunskaper om programmering: "Jag kan inget om programmering". Damen i telefonen sa att det inte var något problem.
Den första intervjun var en fet besvikelse. Jag åkte upp till Stockholm och träffade en dam som babblade på om företaget. Intervjun, om man nu kan kalla den för det, varade i ungefär en halvtimme. Jag fick prata i tio minuter, hon malde på i tjuge. Hon undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Damen sa att det inte var något problem.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro efter den där intervjun (eller vad det nu var). Hur som helst så ringde de upp mig igen. Jag stod och provade parfymer på Åhléns när jag fick reda på att jag skulle tillbaka till Stockholm och det trevliga företaget. Nu stod det mellan mig och sex nördar från jag-vet-inte-vad-för-konstiga-datautbildningar.
Nästa, och sista, intervju var mycket trevligare. Jag fick först träffa företagets VD. Det var en mycket trevlig man med ett mycket varmt kontor. Jag hade feber och blev svettigare än vanligt. Det var lugnt sa han och öppnade dörren (för dragets skull). Han undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". VDn sa att det inte var något problem.
I väntan på nästa möte stack VDn åt mig en kopp kaffe. I ett sällsynt klumpigt försök att ta mig ut på balkongen spillde jag halva koppen över mina nya vita tygskor. Ute på balkongen satt en tjej och rökte och tittade på spektaklet. När hon insåg mitt nödläge hjälpte hon mig med papper och snälla ord. Ungefär precis när jag trodde att jag skulle få sätta mig och ta det lugnt med mitt kvarvarande kaffe kom nästa man för att hämta mig till nästa delmoment: Ett onödigt test.
Jag hade fyrtifem minuter på mig att läsa en massa små textstycken och svara på en massa frågor. Det tog ungefär tretti minuter. Sedan satt jag där och sög på min halva kopp med kallt kaffe och stirrade in i väggen. Ventilationen surrade irriterat och en massa upptagna gubbar skyndade förbi utanför de flashiga glasdörrarna. När testmannen kom tillbaka rättade han testet direkt på plats. Företagets sökande brukade ligga en bra bit över medelmänniskan. Jag låg en bit över de flesta av företagets tidigare sökande. Det såg mycket bra ut sa testgubben.
Efter det fick jag träffa en ganska påfrestande snubbe som trodde att han visste precis vem jag var. Det mötet var mest bara förvirrande och jag vet inte vad jag skall skriva om det. Han skrattade i alla fall när jag berättade om kostymincidenten hos översittarföretagets bemanningskonsulter. Han undrade till slut om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Påfrestande killen sa att det inte var något problem.
De ringde upp mig en vecka senare. Jag var i Norrköping. De sa att de hade valt att "gå på någon med mer erfarenhet av programmering". Kul.
Jag har ju egentligen inget att komma med i IT-branschen. Det jag har är en grundläggande kurs i programmeringsspråket ADA. Ändå ringde de mig från det trevliga företaget och bjöd in mig till en första intervju. Redan på telefon lät de mig dock veta att tjänsten till en början skulle innebära mycket programmering: "Det blir att knacka kod de första två-tre åren" På detta klargjorde jag att jag inte hade några kunskaper om programmering: "Jag kan inget om programmering". Damen i telefonen sa att det inte var något problem.
Den första intervjun var en fet besvikelse. Jag åkte upp till Stockholm och träffade en dam som babblade på om företaget. Intervjun, om man nu kan kalla den för det, varade i ungefär en halvtimme. Jag fick prata i tio minuter, hon malde på i tjuge. Hon undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Damen sa att det inte var något problem.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro efter den där intervjun (eller vad det nu var). Hur som helst så ringde de upp mig igen. Jag stod och provade parfymer på Åhléns när jag fick reda på att jag skulle tillbaka till Stockholm och det trevliga företaget. Nu stod det mellan mig och sex nördar från jag-vet-inte-vad-för-konstiga-datautbildningar.
Nästa, och sista, intervju var mycket trevligare. Jag fick först träffa företagets VD. Det var en mycket trevlig man med ett mycket varmt kontor. Jag hade feber och blev svettigare än vanligt. Det var lugnt sa han och öppnade dörren (för dragets skull). Han undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". VDn sa att det inte var något problem.
I väntan på nästa möte stack VDn åt mig en kopp kaffe. I ett sällsynt klumpigt försök att ta mig ut på balkongen spillde jag halva koppen över mina nya vita tygskor. Ute på balkongen satt en tjej och rökte och tittade på spektaklet. När hon insåg mitt nödläge hjälpte hon mig med papper och snälla ord. Ungefär precis när jag trodde att jag skulle få sätta mig och ta det lugnt med mitt kvarvarande kaffe kom nästa man för att hämta mig till nästa delmoment: Ett onödigt test.
Jag hade fyrtifem minuter på mig att läsa en massa små textstycken och svara på en massa frågor. Det tog ungefär tretti minuter. Sedan satt jag där och sög på min halva kopp med kallt kaffe och stirrade in i väggen. Ventilationen surrade irriterat och en massa upptagna gubbar skyndade förbi utanför de flashiga glasdörrarna. När testmannen kom tillbaka rättade han testet direkt på plats. Företagets sökande brukade ligga en bra bit över medelmänniskan. Jag låg en bit över de flesta av företagets tidigare sökande. Det såg mycket bra ut sa testgubben.
Efter det fick jag träffa en ganska påfrestande snubbe som trodde att han visste precis vem jag var. Det mötet var mest bara förvirrande och jag vet inte vad jag skall skriva om det. Han skrattade i alla fall när jag berättade om kostymincidenten hos översittarföretagets bemanningskonsulter. Han undrade till slut om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Påfrestande killen sa att det inte var något problem.
De ringde upp mig en vecka senare. Jag var i Norrköping. De sa att de hade valt att "gå på någon med mer erfarenhet av programmering". Kul.
fredag 12 augusti 2011
Jag bor hos pappa
Min plan just nu är att bo hos pappa till dess att jag får ett jobb. På pappret kan det tyckas vara "det ljuva livet". Verkligheten är en annan: här finns inget varmvatten förns i september.
Inget problem? Försök själv duscha på det absolut kallaste som din kran kan erbjuda. Det är ganska jobbigt...
Inget problem? Försök själv duscha på det absolut kallaste som din kran kan erbjuda. Det är ganska jobbigt...
torsdag 11 augusti 2011
Arbetssökförsök nummer ett
I våras sökte jag ett jobb på ett riktigt översittarställe. Jobbets titel var Juniorkonsult.
Första delen av antagningsprocessen, efter att CV plus personligt brev blivit "godkända" var att göra ett sånt där onödigt test som inte säger ett skit om någonting. För er som inte förstår vad jag menar: Testen kan gå ut på att läsa massa texter och svara på kluriga textrelaterade frågor eller att studera grafer och svara på kluriga grafrelaterade frågor eller att bara kolla på symboler och säga vilken som kommer därnäst. På tid.
Det här översittarföretaget (eller egentligen ett bemanningsföretag) hade valt att inkludera samtliga tre delmoment i sitt test. Jag gjorde testet här hemma i Falun, under påsklovet. Det var inte speciellt krävande, men ändå lite jobbigt på grund av tidspress. Pappa var väldigt nyfiken på vad jag gjorde. Han hoovrade bara runt mig hela tiden och frågade. Jag sa att det var skolgrejer och att han skulle lämna mig ifred. Han kom ändå tillbaka hela tiden och kollade och frågade. Jag sa att han skulle vara tyst. Då blev han lite sur och var demonstrativt tyst onödigt länge.
Hur som helst så gick testet självklart bra. Jag är hundra procent kung på test av den här omtalade sorten. Med anledning av denna höga halt kunglighet fick jag komma på intervju.
Intervjun var hos bemanningsföretaget, lokaliserat i fräsiga lokaler i centrala Stockholm. Där träffade jag en trevlig tjej och hade en trevlig pratstund. Detta var min första intervju någonsin så jag hade inga som helst förhoppningar om att det skulle gå bra. Och det gjorde det väl inte heller...
Jag tror inte att den trevliga tjejen hade något emot min personlighet, jag vill tro att vi gick ganska bra ihop. Dock tror jag att hon uppfattade mig som naiv. Innan intervjun trodde jag att företaget jag sökte en tjänst hos var ganska o-McKinsey, en föreställning som kom på skam allteftersom pratstunden med den trevliga tjejen förflöt. Jag tror att tjejen uppfattade detta och tänkte något i stil med: Den här killen verkar tro att det finns ett liv vid sidan om jobbet. Dumma människa...
Det sista jag fick med mig från intervjun var ett tips: "Om du går vidare till nästa steg i antagningsprocessen förväntas du ha kostym på dig."
Där satt jag i vanlig tröja och trodde att jag hade en chans. Jag, dumma människa.
Första delen av antagningsprocessen, efter att CV plus personligt brev blivit "godkända" var att göra ett sånt där onödigt test som inte säger ett skit om någonting. För er som inte förstår vad jag menar: Testen kan gå ut på att läsa massa texter och svara på kluriga textrelaterade frågor eller att studera grafer och svara på kluriga grafrelaterade frågor eller att bara kolla på symboler och säga vilken som kommer därnäst. På tid.
Det här översittarföretaget (eller egentligen ett bemanningsföretag) hade valt att inkludera samtliga tre delmoment i sitt test. Jag gjorde testet här hemma i Falun, under påsklovet. Det var inte speciellt krävande, men ändå lite jobbigt på grund av tidspress. Pappa var väldigt nyfiken på vad jag gjorde. Han hoovrade bara runt mig hela tiden och frågade. Jag sa att det var skolgrejer och att han skulle lämna mig ifred. Han kom ändå tillbaka hela tiden och kollade och frågade. Jag sa att han skulle vara tyst. Då blev han lite sur och var demonstrativt tyst onödigt länge.
Hur som helst så gick testet självklart bra. Jag är hundra procent kung på test av den här omtalade sorten. Med anledning av denna höga halt kunglighet fick jag komma på intervju.
Intervjun var hos bemanningsföretaget, lokaliserat i fräsiga lokaler i centrala Stockholm. Där träffade jag en trevlig tjej och hade en trevlig pratstund. Detta var min första intervju någonsin så jag hade inga som helst förhoppningar om att det skulle gå bra. Och det gjorde det väl inte heller...
Jag tror inte att den trevliga tjejen hade något emot min personlighet, jag vill tro att vi gick ganska bra ihop. Dock tror jag att hon uppfattade mig som naiv. Innan intervjun trodde jag att företaget jag sökte en tjänst hos var ganska o-McKinsey, en föreställning som kom på skam allteftersom pratstunden med den trevliga tjejen förflöt. Jag tror att tjejen uppfattade detta och tänkte något i stil med: Den här killen verkar tro att det finns ett liv vid sidan om jobbet. Dumma människa...
Det sista jag fick med mig från intervjun var ett tips: "Om du går vidare till nästa steg i antagningsprocessen förväntas du ha kostym på dig."
Där satt jag i vanlig tröja och trodde att jag hade en chans. Jag, dumma människa.
onsdag 10 augusti 2011
Min första intervju någonsin i världshistorien
Min första intervju någonsin i världshistorien var när jag träffade Martin och Hanna, till- respektive avträdande chefredaktörer på LiTHanian (Linköpings Tekniska Högskolas kårtidning). Då pratade vi om huruvida jag skulle passa som illustratör i nyssnämnda tidning. Det gick bra.
Jag hade med mig lite bilder som jag hade ritat men jag glömde visa dem. Fast när jag kom på det gick jag tillbaka. Det var väl inte så bra att avbryta dem när de satt med nästa kille, men jag fick i alla fall visa mina bilder sen efter det. Jag vet inte om det hade spelat roll egentligen, men de fick i alla fall se bilderna. Och de gillade dem. Bland bilderna jag visade fanns Panda som rymmer från ett fängelse och Råtta som är president. Ganska fina bilder faktiskt. I barnslig tuschpenna på vitt papper (fattas bara annat).
Förmildrande för mig var att ingen av dem kan rita. Speciellt inte Martin.
Jag fick "jobbet".
Jag hade med mig lite bilder som jag hade ritat men jag glömde visa dem. Fast när jag kom på det gick jag tillbaka. Det var väl inte så bra att avbryta dem när de satt med nästa kille, men jag fick i alla fall visa mina bilder sen efter det. Jag vet inte om det hade spelat roll egentligen, men de fick i alla fall se bilderna. Och de gillade dem. Bland bilderna jag visade fanns Panda som rymmer från ett fängelse och Råtta som är president. Ganska fina bilder faktiskt. I barnslig tuschpenna på vitt papper (fattas bara annat).
Förmildrande för mig var att ingen av dem kan rita. Speciellt inte Martin.
Jag fick "jobbet".
tisdag 9 augusti 2011
En söt kille
Igår (måndag) träffade jag en kille. Han gick förbi där jag jobbade. Den här killen bor och pluggar i Linköping men kommer, liksom jag, från Falun. Vi stod och pratade ett par minuter. Kanske femton.
Mest pratade vi om skola och om framtiden och om vad jag har tänkt mig göra och om exjobb osv. Ni vet, de vanliga samtalsämnena när man inte känner varandra speciellt bra men ändå har tillräckligt mycket gemensamt för att stanna och prata med varandra. Eller, han stannade för att han är världens trevligaste. Jag stannade för att jag gillar honom.
När vi kom in på det här med att söka jobb körde jag standardsnacket: "Jag har sökt lite innan sommaren. Utan framgång. Sedan dess har sökandet legat på is. Jag antar att det är dags att sätta lite fart nu snart. Eller om jag gör något annat ett tag." Och det är ju sant alltihop. Men det är väl kanske inte hela sanningen. Eller jo, det är hela sanningen om just det, men jag skulle ju kunna lägga ut texten bra mycket mer. Jag kanske gör det här i bloggen vid tillfälle. Eller så kanske jag inte gör det.
Killen verkade förstå i alla fall. Eller, det gjorde han väl inte. Han accepterade att det är så som det är för mig just nu. Det spelar ingen roll. Det var trevligt att prata med honom. Han skulle åka ner till Linköping om bara ett par dagar. Jag kände lite avundsjuka, det vore skönt att plugga ett år till. Bekymmersfritt och lugnt. Och framförallt: inget äckligt jävla jobbsökande.
Den här killen i alla fall: Jag och min gode vän Jesper C brukar skämta om att vi lika gärna kan gå hem om vi hamnar på samma uteställe som honom, det blir noll procent liggchans direkt. Så söt och trevlig är han.
Mest pratade vi om skola och om framtiden och om vad jag har tänkt mig göra och om exjobb osv. Ni vet, de vanliga samtalsämnena när man inte känner varandra speciellt bra men ändå har tillräckligt mycket gemensamt för att stanna och prata med varandra. Eller, han stannade för att han är världens trevligaste. Jag stannade för att jag gillar honom.
När vi kom in på det här med att söka jobb körde jag standardsnacket: "Jag har sökt lite innan sommaren. Utan framgång. Sedan dess har sökandet legat på is. Jag antar att det är dags att sätta lite fart nu snart. Eller om jag gör något annat ett tag." Och det är ju sant alltihop. Men det är väl kanske inte hela sanningen. Eller jo, det är hela sanningen om just det, men jag skulle ju kunna lägga ut texten bra mycket mer. Jag kanske gör det här i bloggen vid tillfälle. Eller så kanske jag inte gör det.
Killen verkade förstå i alla fall. Eller, det gjorde han väl inte. Han accepterade att det är så som det är för mig just nu. Det spelar ingen roll. Det var trevligt att prata med honom. Han skulle åka ner till Linköping om bara ett par dagar. Jag kände lite avundsjuka, det vore skönt att plugga ett år till. Bekymmersfritt och lugnt. Och framförallt: inget äckligt jävla jobbsökande.
Den här killen i alla fall: Jag och min gode vän Jesper C brukar skämta om att vi lika gärna kan gå hem om vi hamnar på samma uteställe som honom, det blir noll procent liggchans direkt. Så söt och trevlig är han.
måndag 8 augusti 2011
Inte ett jobb så långt ögat når
Nådens år, 2011. Status? Arbetslös. Naturligtvis eftersom jag skriver i den här bloggen.
Jag blev jävligt trött på Blogger ett tag och slutade blogga. Det känns heller inte rätt att fortsätta skriva i min andra blogg, nu när det inte längre kan skrivas direkt från Ryd. Samtidigt vet jag att det är just löftet om bloggning direkt från studentområdet Ryd som tidigare har rönt mig stor framgång i bloggvärlden, så det är med tungt hjärta jag lämnar den bloggen bakom mig. Att denna blogg skrivs direkt från Falun är ingenting jag någonsin kommer skryta om. Det är bara så det är.
Imorgon åker jag till Tyskland. Innan dess kommer jag att skriva ett par tidsinställda inlägg. På så vis kommer den här bloggen att ha blommat ut lagom till dess att jag kommer hem.
På återseende.
Jag blev jävligt trött på Blogger ett tag och slutade blogga. Det känns heller inte rätt att fortsätta skriva i min andra blogg, nu när det inte längre kan skrivas direkt från Ryd. Samtidigt vet jag att det är just löftet om bloggning direkt från studentområdet Ryd som tidigare har rönt mig stor framgång i bloggvärlden, så det är med tungt hjärta jag lämnar den bloggen bakom mig. Att denna blogg skrivs direkt från Falun är ingenting jag någonsin kommer skryta om. Det är bara så det är.
Imorgon åker jag till Tyskland. Innan dess kommer jag att skriva ett par tidsinställda inlägg. På så vis kommer den här bloggen att ha blommat ut lagom till dess att jag kommer hem.
På återseende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)