Arbetssökförsök nummer två

Ett annat jobb jag sökte i våras var på ett riktigt trevligt ställe. Jobbets titel var Junior IT-konsult.

Jag har ju egentligen inget att komma med i IT-branschen. Det jag har är en grundläggande kurs i programmeringsspråket ADA. Ändå ringde de mig från det trevliga företaget och bjöd in mig till en första intervju. Redan på telefon lät de mig dock veta att tjänsten till en början skulle innebära mycket programmering: "Det blir att knacka kod de första två-tre åren" På detta klargjorde jag att jag inte hade några kunskaper om programmering: "Jag kan inget om programmering". Damen i telefonen sa att det inte var något problem.

Den första intervjun var en fet besvikelse. Jag åkte upp till Stockholm och träffade en dam som babblade på om företaget. Intervjun, om man nu kan kalla den för det, varade i ungefär en halvtimme. Jag fick prata i tio minuter, hon malde på i tjuge. Hon undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Damen sa att det inte var något problem.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro efter den där intervjun (eller vad det nu var). Hur som helst så ringde de upp mig igen. Jag stod och provade parfymer på Åhléns när jag fick reda på att jag skulle tillbaka till Stockholm och det trevliga företaget. Nu stod det mellan mig och sex nördar från jag-vet-inte-vad-för-konstiga-datautbildningar.

Nästa, och sista, intervju var mycket trevligare. Jag fick först träffa företagets VD. Det var en mycket trevlig man med ett mycket varmt kontor. Jag hade feber och blev svettigare än vanligt. Det var lugnt sa han och öppnade dörren (för dragets skull). Han undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". VDn sa att det inte var något problem.

I väntan på nästa möte stack VDn åt mig en kopp kaffe. I ett sällsynt klumpigt försök att ta mig ut på balkongen spillde jag halva koppen över mina nya vita tygskor. Ute på balkongen satt en tjej och rökte och tittade på spektaklet. När hon insåg mitt nödläge hjälpte hon mig med papper och snälla ord. Ungefär precis när jag trodde att jag skulle få sätta mig och ta det lugnt med mitt kvarvarande kaffe kom nästa man för att hämta mig till nästa delmoment: Ett onödigt test.

Jag hade fyrtifem minuter på mig att läsa en massa små textstycken och svara på en massa frågor. Det tog ungefär tretti minuter. Sedan satt jag där och sög på min halva kopp med kallt kaffe och stirrade in i väggen. Ventilationen surrade irriterat och en massa upptagna gubbar skyndade förbi utanför de flashiga glasdörrarna. När testmannen kom tillbaka rättade han testet direkt på plats. Företagets sökande brukade ligga en bra bit över medelmänniskan. Jag låg en bit över de flesta av företagets tidigare sökande. Det såg mycket bra ut sa testgubben.

Efter det fick jag träffa en ganska påfrestande snubbe som trodde att han visste precis vem jag var. Det mötet var mest bara förvirrande och jag vet inte vad jag skall skriva om det. Han skrattade i alla fall när jag berättade om kostymincidenten hos översittarföretagets bemanningskonsulter. Han undrade till slut om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Påfrestande killen sa att det inte var något problem.

De ringde upp mig en vecka senare. Jag var i Norrköping. De sa att de hade valt att "gå på någon med mer erfarenhet av programmering". Kul.