"Det är standard"

Jag har precis varit i Tyskland. I München. Där bodde jag hos en kille som heter Stefan. Han har varit där och jobbat sedan april.

Han gjorde sin sista dag på torsdagen och kom hem till lägenheten - där jag och Jesper och Mattis satt och drack öl - med en tygpåse full med presenter från företaget. En kopp, en handduk och en skruvmejsel.

Han berättade att han hade blivit inkallad till den studentansvarige på hans avdelning. "Vi vill tacka av dig med lite presenter", hade studentansvarige sagt. "Åh, det var snällt. Tack!" hade Stefan sagt. Han berättade att han blev glad över att de hade uppskattat honom. "Äh. Det är standard" sa studentansvarig.

"Då kändes det inte så kul längre" sa Stefan till oss när han kom hem.

Tecknade Pippi

En kär vän berättade för mig att tecknade Pippi verkar ha damp. Jag håller med.

Ja, det är jävligt bra!

OBSERVERA:

Jag hade fel. Korven heter Zorba.

Grekiskt i Falun

Såg en skylt utanför Shellstationen i Gruvrondellen idag. "En smak av Grekland", stod det på den. Under texten var en bild på en vanlig varmkorv med nån vit sörja på. Antagligen tzatziki. Korven hette typ Zamos, eller liknande.

Det blir liksom fel på så många plan. Till att börja med kan jag inte tänka mig att den där röran ens är i närheten av en grekisk tzatziki - varken innehålls- eller smakmässigt. Därtill skulle jag vilja påstå att formatet korv i bröd är helt omöjligt att grekifiera, oavsett tillbehör.

Och att sen ge korven ett namn... Zamos! Tänk er att en lastbilschaffis kommer in på Shell och säger: "Jag vill ha en Zamos med rostad lök!"

Haha!

Men inte nog med det! Falun har mer grekiskt att bjuda på. Nere i city finns en "grekisk" restaurang som heter Tzatziki. Pontus brukar äta där ofta. Idag åkte vi dit tillsammans för att köpa hämtmat. Bakom disken finns ett hål in till köket, typ som för att man skall kunna se att "allt går rätt till". Bra så långt. Konstigt nog så ser allt inte ut att gå rätt till där inne.

När jag stod och väntade på vår mat (Pontus skjutsade iväg sin Ida till Friskis) såg jag hur killen som skötte ugnen stod och blåste med en hårtork på all mat han plockade ut ur ugnen. Det hör väl ändå inte det grekiska köket till? Pontus sa senare att han trodde att det är en värmepistol och att syftet var att ge maten en mer grillik yta. Kanske, men jag är faktiskt rätt säker: det var en hårtork.

Jag är ingen idiot

Angående inlägget där jag beskrev hur trevliga företaget i slutändan valde att gå på någon som kunde mer programmering, trots att de hela tiden hade försäkrat mig om att min brist på programmeringskunskap inte skulle försämra mina chanser:
Jag förstår att det bara var som de sa. Hade jag varit den bästa sökanden så hade det varit så. Nu var det inte så. De ljög alltså ihop en mer eller mindre trovärdig anledning, för att ease my pain när de kom med de dåliga nyheterna.

Lärdom

Om livet var ett onödigt test skulle jag vara typ kung av ett mindre land.

Arbetssökförsök nummer två

Ett annat jobb jag sökte i våras var på ett riktigt trevligt ställe. Jobbets titel var Junior IT-konsult.

Jag har ju egentligen inget att komma med i IT-branschen. Det jag har är en grundläggande kurs i programmeringsspråket ADA. Ändå ringde de mig från det trevliga företaget och bjöd in mig till en första intervju. Redan på telefon lät de mig dock veta att tjänsten till en början skulle innebära mycket programmering: "Det blir att knacka kod de första två-tre åren" På detta klargjorde jag att jag inte hade några kunskaper om programmering: "Jag kan inget om programmering". Damen i telefonen sa att det inte var något problem.

Den första intervjun var en fet besvikelse. Jag åkte upp till Stockholm och träffade en dam som babblade på om företaget. Intervjun, om man nu kan kalla den för det, varade i ungefär en halvtimme. Jag fick prata i tio minuter, hon malde på i tjuge. Hon undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Damen sa att det inte var något problem.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro efter den där intervjun (eller vad det nu var). Hur som helst så ringde de upp mig igen. Jag stod och provade parfymer på Åhléns när jag fick reda på att jag skulle tillbaka till Stockholm och det trevliga företaget. Nu stod det mellan mig och sex nördar från jag-vet-inte-vad-för-konstiga-datautbildningar.

Nästa, och sista, intervju var mycket trevligare. Jag fick först träffa företagets VD. Det var en mycket trevlig man med ett mycket varmt kontor. Jag hade feber och blev svettigare än vanligt. Det var lugnt sa han och öppnade dörren (för dragets skull). Han undrade om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". VDn sa att det inte var något problem.

I väntan på nästa möte stack VDn åt mig en kopp kaffe. I ett sällsynt klumpigt försök att ta mig ut på balkongen spillde jag halva koppen över mina nya vita tygskor. Ute på balkongen satt en tjej och rökte och tittade på spektaklet. När hon insåg mitt nödläge hjälpte hon mig med papper och snälla ord. Ungefär precis när jag trodde att jag skulle få sätta mig och ta det lugnt med mitt kvarvarande kaffe kom nästa man för att hämta mig till nästa delmoment: Ett onödigt test.

Jag hade fyrtifem minuter på mig att läsa en massa små textstycken och svara på en massa frågor. Det tog ungefär tretti minuter. Sedan satt jag där och sög på min halva kopp med kallt kaffe och stirrade in i väggen. Ventilationen surrade irriterat och en massa upptagna gubbar skyndade förbi utanför de flashiga glasdörrarna. När testmannen kom tillbaka rättade han testet direkt på plats. Företagets sökande brukade ligga en bra bit över medelmänniskan. Jag låg en bit över de flesta av företagets tidigare sökande. Det såg mycket bra ut sa testgubben.

Efter det fick jag träffa en ganska påfrestande snubbe som trodde att han visste precis vem jag var. Det mötet var mest bara förvirrande och jag vet inte vad jag skall skriva om det. Han skrattade i alla fall när jag berättade om kostymincidenten hos översittarföretagets bemanningskonsulter. Han undrade till slut om jag var på det klara med att det skulle bli en del programmering under de första åren. Jag sa att jag visste det, men att: "Jag kan inget om programmering". Påfrestande killen sa att det inte var något problem.

De ringde upp mig en vecka senare. Jag var i Norrköping. De sa att de hade valt att "gå på någon med mer erfarenhet av programmering". Kul.

Jag bor hos pappa

Min plan just nu är att bo hos pappa till dess att jag får ett jobb. På pappret kan det tyckas vara "det ljuva livet". Verkligheten är en annan: här finns inget varmvatten förns i september.

Inget problem? Försök själv duscha på det absolut kallaste som din kran kan erbjuda. Det är ganska jobbigt...

Arbetssökförsök nummer ett

I våras sökte jag ett jobb på ett riktigt översittarställe. Jobbets titel var Juniorkonsult.

Första delen av antagningsprocessen, efter att CV plus personligt brev blivit "godkända" var att göra ett sånt där onödigt test som inte säger ett skit om någonting. För er som inte förstår vad jag menar: Testen kan gå ut på att läsa massa texter och svara på kluriga textrelaterade frågor eller att studera grafer och svara på kluriga grafrelaterade frågor eller att bara kolla på symboler och säga vilken som kommer därnäst. På tid.

Det här översittarföretaget (eller egentligen ett bemanningsföretag) hade valt att inkludera samtliga tre delmoment i sitt test. Jag gjorde testet här hemma i Falun, under påsklovet. Det var inte speciellt krävande, men ändå lite jobbigt på grund av tidspress. Pappa var väldigt nyfiken på vad jag gjorde. Han hoovrade bara runt mig hela tiden och frågade. Jag sa att det var skolgrejer och att han skulle lämna mig ifred. Han kom ändå tillbaka hela tiden och kollade och frågade. Jag sa att han skulle vara tyst. Då blev han lite sur och var demonstrativt tyst onödigt länge.

Hur som helst så gick testet självklart bra. Jag är hundra procent kung på test av den här omtalade sorten. Med anledning av denna höga halt kunglighet fick jag komma på intervju.

Intervjun var hos bemanningsföretaget, lokaliserat i fräsiga lokaler i centrala Stockholm. Där träffade jag en trevlig tjej och hade en trevlig pratstund. Detta var min första intervju någonsin så jag hade inga som helst förhoppningar om att det skulle gå bra. Och det gjorde det väl inte heller...

Jag tror inte att den trevliga tjejen hade något emot min personlighet, jag vill tro att vi gick ganska bra ihop. Dock tror jag att hon uppfattade mig som naiv. Innan intervjun trodde jag att företaget jag sökte en tjänst hos var ganska o-McKinsey, en föreställning som kom på skam allteftersom pratstunden med den trevliga tjejen förflöt. Jag tror att tjejen uppfattade detta och tänkte något i stil med: Den här killen verkar tro att det finns ett liv vid sidan om jobbet. Dumma människa...

Det sista jag fick med mig från intervjun var ett tips: "Om du går vidare till nästa steg i antagningsprocessen förväntas du ha kostym på dig."

Där satt jag i vanlig tröja och trodde att jag hade en chans. Jag, dumma människa.

Min första intervju någonsin i världshistorien

Min första intervju någonsin i världshistorien var när jag träffade Martin och Hanna, till- respektive avträdande chefredaktörer på LiTHanian (Linköpings Tekniska Högskolas kårtidning). Då pratade vi om huruvida jag skulle passa som illustratör i nyssnämnda tidning. Det gick bra.

Jag hade med mig lite bilder som jag hade ritat men jag glömde visa dem. Fast när jag kom på det gick jag tillbaka. Det var väl inte så bra att avbryta dem när de satt med nästa kille, men jag fick i alla fall visa mina bilder sen efter det. Jag vet inte om det hade spelat roll egentligen, men de fick i alla fall se bilderna. Och de gillade dem. Bland bilderna jag visade fanns Panda som rymmer från ett fängelse och Råtta som är president. Ganska fina bilder faktiskt. I barnslig tuschpenna på vitt papper (fattas bara annat).

Förmildrande för mig var att ingen av dem kan rita. Speciellt inte Martin.

Jag fick "jobbet".

En söt kille

Igår (måndag) träffade jag en kille. Han gick förbi där jag jobbade. Den här killen bor och pluggar i Linköping men kommer, liksom jag, från Falun. Vi stod och pratade ett par minuter. Kanske femton.

Mest pratade vi om skola och om framtiden och om vad jag har tänkt mig göra och om exjobb osv. Ni vet, de vanliga samtalsämnena när man inte känner varandra speciellt bra men ändå har tillräckligt mycket gemensamt för att stanna och prata med varandra. Eller, han stannade för att han är världens trevligaste. Jag stannade för att jag gillar honom.

När vi kom in på det här med att söka jobb körde jag standardsnacket: "Jag har sökt lite innan sommaren. Utan framgång. Sedan dess har sökandet legat på is. Jag antar att det är dags att sätta lite fart nu snart. Eller om jag gör något annat ett tag." Och det är ju sant alltihop. Men det är väl kanske inte hela sanningen. Eller jo, det är hela sanningen om just det, men jag skulle ju kunna lägga ut texten bra mycket mer. Jag kanske gör det här i bloggen vid tillfälle. Eller så kanske jag inte gör det.

Killen verkade förstå i alla fall. Eller, det gjorde han väl inte. Han accepterade att det är så som det är för mig just nu. Det spelar ingen roll. Det var trevligt att prata med honom. Han skulle åka ner till Linköping om bara ett par dagar. Jag kände lite avundsjuka, det vore skönt att plugga ett år till. Bekymmersfritt och lugnt. Och framförallt: inget äckligt jävla jobbsökande.

Den här killen i alla fall: Jag och min gode vän Jesper C brukar skämta om att vi lika gärna kan gå hem om vi hamnar på samma uteställe som honom, det blir noll procent liggchans direkt. Så söt och trevlig är han.

Inte ett jobb så långt ögat når

Nådens år, 2011. Status? Arbetslös. Naturligtvis eftersom jag skriver i den här bloggen.

Jag blev jävligt trött på Blogger ett tag och slutade blogga. Det känns heller inte rätt att fortsätta skriva i min andra blogg, nu när det inte längre kan skrivas direkt från Ryd. Samtidigt vet jag att det är just löftet om bloggning direkt från studentområdet Ryd som tidigare har rönt mig stor framgång i bloggvärlden, så det är med tungt hjärta jag lämnar den bloggen bakom mig. Att denna blogg skrivs direkt från Falun är ingenting jag någonsin kommer skryta om. Det är bara så det är.

Imorgon åker jag till Tyskland. Innan dess kommer jag att skriva ett par tidsinställda inlägg. På så vis kommer den här bloggen att ha blommat ut lagom till dess att jag kommer hem.

På återseende.