Igår (måndag) träffade jag en kille. Han gick förbi där jag jobbade. Den här killen bor och pluggar i Linköping men kommer, liksom jag, från Falun. Vi stod och pratade ett par minuter. Kanske femton.
Mest pratade vi om skola och om framtiden och om vad jag har tänkt mig göra och om exjobb osv. Ni vet, de vanliga samtalsämnena när man inte känner varandra speciellt bra men ändå har tillräckligt mycket gemensamt för att stanna och prata med varandra. Eller, han stannade för att han är världens trevligaste. Jag stannade för att jag gillar honom.
När vi kom in på det här med att söka jobb körde jag standardsnacket: "Jag har sökt lite innan sommaren. Utan framgång. Sedan dess har sökandet legat på is. Jag antar att det är dags att sätta lite fart nu snart. Eller om jag gör något annat ett tag." Och det är ju sant alltihop. Men det är väl kanske inte hela sanningen. Eller jo, det är hela sanningen om just det, men jag skulle ju kunna lägga ut texten bra mycket mer. Jag kanske gör det här i bloggen vid tillfälle. Eller så kanske jag inte gör det.
Killen verkade förstå i alla fall. Eller, det gjorde han väl inte. Han accepterade att det är så som det är för mig just nu. Det spelar ingen roll. Det var trevligt att prata med honom. Han skulle åka ner till Linköping om bara ett par dagar. Jag kände lite avundsjuka, det vore skönt att plugga ett år till. Bekymmersfritt och lugnt. Och framförallt: inget äckligt jävla jobbsökande.
Den här killen i alla fall: Jag och min gode vän Jesper C brukar skämta om att vi lika gärna kan gå hem om vi hamnar på samma uteställe som honom, det blir noll procent liggchans direkt. Så söt och trevlig är han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar