Farfar

Min farfar dog idag (läs: lördag). Det är den första nära släkting som dör. Det känns väldigt konstigt. Det är svårt att greppa, jag har inte riktigt förstått det ännu. Hur blir det nu liksom? Jag vet inte.

Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.

När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.

Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.

85 är en aktningsvärd ålder.

Jag hade velat säga hej då.

Hej då.