torsdag 6 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Klart slut från blogg
Hej. Angående två och en halv män så är det ett fruktansvärt dåligt tv-program. Jag har sett alla tre hittills utkomna avsnitt från nya säsongen och det är verkligen heluselt. Och då tycker jag ändå att det är bättre nu än förr.
Men skämten? Kom igen...
Hur som helst är den här bloggen död från nu. Guess why!
Men skämten? Kom igen...
Hur som helst är den här bloggen död från nu. Guess why!
Vägdåren
Jag körde Karlskoga-Södertälje tur och retur i fredags. På vägen dit hade jag lite bråttom. Som tur är behöver man inte avvika från motorväg (E18 övergår i E20, eller tvärt om) när man kör sträckan. Det innebär tvåfiligt nonstop.
En kvart utanför Örebro blinkade jag ut i vänsterfil för att passera ett par lastbilar. Direkt därpå blinkar bilen bakom mig också ut och lägger sig bakom. Jag sitter bakom ratten på en Toyota Corolla från 1998, bakomvarande chaufför kör en ny Volvo. Direkt vi kör ut lägger sig Volvon så nära mig som det bara går. Jag trycker gasen i botten och Toyotan maxar på så gott det går. Chauffören i den nya Volvon bryr sig inte mycket om detta faktum utan börjar irriterat blinka med sina helljus. Ur vägen, menar Volvoidioten säga.
Jag hatar sådant och väljer att utföra omkörningen i en än makligare takt. Jag signalerar också bakåt med noga utvalt tecken. När jag blinkar in framför lastbilarna försvinner Volvon i snabbt i fjärran.
Om nollvisionen någonsin skall bli annat än just en vision måste en viss utrensning göras i körkortsdatabasen. Framförallt bör idioter som kör nya Volvos för snabbt på motorvägen och blinkar med helljusen åt långsammare bilar rensas ut. Väck!
Dagen efter (lördag alltså) är jag och mamma i Degerfors för att köpa en matta. Vi parkerar utanför Kronhallen och måste alltså ta oss över bilvägen för att komma till inredningsbutiken. Trots att föraren i en stor skåpbil ser att vi är på väg att korsa vägen på övergångsstället stannar han inte bilen. Störigt. Speciellt som övergångsstället ligger tre meter ut från en rondell och bilarna inte kommer med speciellt hög hastighet.
En sur kvinna i bilen bakom ser inte heller ut att vilja stanna, men kommer inte körande i en hastighet högre än att hon kan stanna om hon måste. Jag går därför ut framför hennes bil och tittar irriterat åt kärringens håll. Hon sitter med blicken ut genom sidorutan och skäms (antar jag). Jag säger till mamma att vilken surkärring det där var då. Jag vet inte om mamma håller med, hon tyckte nog att det var lite ungdomligt drygt gjort av mig att gå rätt ut sådär.
När vi går vidare börjar någon skrika åt mig. Jag tror att det var mannen i bilen som låg bakom kärringen som vevade ner sin ruta och började hojta, men jag hann aldrig riktigt se. Faktum är i alla fall att han kallade mig för en idiot och att han påstod att jag för i helvete inte kan gå ut rätt framför en bil. I beg to differ, jag gjorde ju precis det alldeles nyss och det gick ju bra.
Vilka jävla idioter som rör sig i mellansveriges trafik.
En kvart utanför Örebro blinkade jag ut i vänsterfil för att passera ett par lastbilar. Direkt därpå blinkar bilen bakom mig också ut och lägger sig bakom. Jag sitter bakom ratten på en Toyota Corolla från 1998, bakomvarande chaufför kör en ny Volvo. Direkt vi kör ut lägger sig Volvon så nära mig som det bara går. Jag trycker gasen i botten och Toyotan maxar på så gott det går. Chauffören i den nya Volvon bryr sig inte mycket om detta faktum utan börjar irriterat blinka med sina helljus. Ur vägen, menar Volvoidioten säga.
Jag hatar sådant och väljer att utföra omkörningen i en än makligare takt. Jag signalerar också bakåt med noga utvalt tecken. När jag blinkar in framför lastbilarna försvinner Volvon i snabbt i fjärran.
Om nollvisionen någonsin skall bli annat än just en vision måste en viss utrensning göras i körkortsdatabasen. Framförallt bör idioter som kör nya Volvos för snabbt på motorvägen och blinkar med helljusen åt långsammare bilar rensas ut. Väck!
Dagen efter (lördag alltså) är jag och mamma i Degerfors för att köpa en matta. Vi parkerar utanför Kronhallen och måste alltså ta oss över bilvägen för att komma till inredningsbutiken. Trots att föraren i en stor skåpbil ser att vi är på väg att korsa vägen på övergångsstället stannar han inte bilen. Störigt. Speciellt som övergångsstället ligger tre meter ut från en rondell och bilarna inte kommer med speciellt hög hastighet.
En sur kvinna i bilen bakom ser inte heller ut att vilja stanna, men kommer inte körande i en hastighet högre än att hon kan stanna om hon måste. Jag går därför ut framför hennes bil och tittar irriterat åt kärringens håll. Hon sitter med blicken ut genom sidorutan och skäms (antar jag). Jag säger till mamma att vilken surkärring det där var då. Jag vet inte om mamma håller med, hon tyckte nog att det var lite ungdomligt drygt gjort av mig att gå rätt ut sådär.
När vi går vidare börjar någon skrika åt mig. Jag tror att det var mannen i bilen som låg bakom kärringen som vevade ner sin ruta och började hojta, men jag hann aldrig riktigt se. Faktum är i alla fall att han kallade mig för en idiot och att han påstod att jag för i helvete inte kan gå ut rätt framför en bil. I beg to differ, jag gjorde ju precis det alldeles nyss och det gick ju bra.
Vilka jävla idioter som rör sig i mellansveriges trafik.
söndag 2 oktober 2011
Bilbanetävling kräver deo
Jag är i Karlskoga, som skrivet. Igår vad jag och tittade på bilbanetävling. Mammas nya man, Anders, son var med och tävlade. Anders var team, det vill säga meck, och banvakt, det vill säga tillbakasättare av urspårade bilar.
Smått hade jag förväntat mig över att bli lite förbluffad över hur häftigt det kunde vara med bilbana. Tyvärr blev det inte så. Det var bilar som körde runt och ur på en bana, exakt som man tänker sig att det skall se ut. De tävlande såg också ut exakt som man tänker sig att de ska se ut. Nördar, bara män.
En sak förbluffade mig dock: Att det kan lukta så mycket svett i en lokal där fysisk aktivitet aldrig någonsin förekommit.
Smått hade jag förväntat mig över att bli lite förbluffad över hur häftigt det kunde vara med bilbana. Tyvärr blev det inte så. Det var bilar som körde runt och ur på en bana, exakt som man tänker sig att det skall se ut. De tävlande såg också ut exakt som man tänker sig att de ska se ut. Nördar, bara män.
En sak förbluffade mig dock: Att det kan lukta så mycket svett i en lokal där fysisk aktivitet aldrig någonsin förekommit.
lördag 1 oktober 2011
Farfar
Min farfar dog idag (läs: lördag). Det är den första nära släkting som dör. Det känns väldigt konstigt. Det är svårt att greppa, jag har inte riktigt förstått det ännu. Hur blir det nu liksom? Jag vet inte.
Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.
När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.
Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.
85 är en aktningsvärd ålder.
Jag hade velat säga hej då.
Hej då.
Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.
När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.
Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.
85 är en aktningsvärd ålder.
Jag hade velat säga hej då.
Hej då.
onsdag 28 september 2011
Om när det inte är någon idé att ta diskussionen
Följande är något som det många gånger har skrivits om, ibland i muskeltidningar, någon gång i Expressens söndagsbilaga - men oftast i olika muskelforum här på www. Nu tänker jag för första gången ta upp ämnet i ett av mina blogginlägg: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet.
Idag var jag med mamma och tränade på Davids Gym här i Karlskoga. Det är ett mycket trevligt gym med mycket trevliga ägare. Tillsammans med gymmets kundkrets representerar ägarbröderna Karlskogas manliga befolkning på ett bra sätt. Här finns:
1) Mycket trevliga och glada typer som tycker om att prata (ägarna).
2) Småkorkade ungar som inte har bättre för sig än att träna.
3) Idioter.
Kategori tre var överrepresenterade just idag. Att kategori två lyste med sin frånvaro beror mest troligt på att de: 1) mekar med bilen, eller: 2) skolkade från skolan och därför redan hade avverkat sitt träningspass innan vi kom dit vid halv sex-tiden.
Tillbaka till ämnet då: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet. Jag hade precis avslutat några tunga (nåja) bicepsövningar och skulle runda av mitt discopass (axlar och biceps) med att köra lite mage. Kvar på gymmet är vid den här tiden jag, mamma, två killar som kör ganska hårt och ganska korrekt, en kille som kör sitt eget race och tre gubbar som verkar vara tjenis med varandra.
Under den tid jag har spenderat på min sista bicepsövning - ca 10 minuter - har gänget med tjenisar bara stått och snackat med varandra, plus sett ganska tjocka och dryga ut. Jag pustar lite och går sedan för att hänga upp ett rep och köra lite mage. Vid ställningen står nån bänk uppallad på lite viktskivor. Jag lyfter bort den. Då börjar en av gubbarna (den som ser allra mest ut som en jävla idiot) att hojta: "Jag kör där ja".
Först trodde jag att idioten sa till mig att det var okej att jag körde där, vilket jag tyckte var konstigt eftersom det självklart var okej, ingen annan körde ju där. Sen sa han nåt igen och jag tittade upp på honom. Då sa han igen: "Jag kör där ja". Alltså, jag kunde liksom inte få in det i skallen, jag stod bara och tittade på honom. "Jaha", sa jag typ.
Såna där situationer är verkligen jobbiga. Jag övervägde att säga något spydigt i stil med: "Det gör du ju inte alls, du har ju stått och pratat där borta i tio minuter". Dock är det viktigt att i situationer som denna ta hänsyn till huruvida du orkar ta en diskussion eller inte. I just detta fallet var själva påståendet som gubben gjorde, "Jag kör där ja", så jävla idiotiskt att upphovsmannen inte kan vara annat än en totalt urblåst idiot. Och som alla vet går det inte att vinna en diskussion med en total idiot, hur uppenbart fel idioten än har, den kommer helt enkelt ALDRIG att fatta.
Summerat: Jag sket i idiotgubben och körde en annan magövning.
Extramaterial: Att inte fatta att man beter sig som en idiot när man gör sådär, det är verkligen - för mig - helt totalt ogreppbart. Hur kan någon vara så urbota korkad? Och en annan sak (OBS: följande uttalande kan vara lite färgat av dagens gymincident): Den där fula idiotgubben såg ut som allt jag hatar.
Idag var jag med mamma och tränade på Davids Gym här i Karlskoga. Det är ett mycket trevligt gym med mycket trevliga ägare. Tillsammans med gymmets kundkrets representerar ägarbröderna Karlskogas manliga befolkning på ett bra sätt. Här finns:
1) Mycket trevliga och glada typer som tycker om att prata (ägarna).
2) Småkorkade ungar som inte har bättre för sig än att träna.
3) Idioter.
Kategori tre var överrepresenterade just idag. Att kategori två lyste med sin frånvaro beror mest troligt på att de: 1) mekar med bilen, eller: 2) skolkade från skolan och därför redan hade avverkat sitt träningspass innan vi kom dit vid halv sex-tiden.
Tillbaka till ämnet då: Idioter som paxar maskiner och/eller vikter på gymmet. Jag hade precis avslutat några tunga (nåja) bicepsövningar och skulle runda av mitt discopass (axlar och biceps) med att köra lite mage. Kvar på gymmet är vid den här tiden jag, mamma, två killar som kör ganska hårt och ganska korrekt, en kille som kör sitt eget race och tre gubbar som verkar vara tjenis med varandra.
Under den tid jag har spenderat på min sista bicepsövning - ca 10 minuter - har gänget med tjenisar bara stått och snackat med varandra, plus sett ganska tjocka och dryga ut. Jag pustar lite och går sedan för att hänga upp ett rep och köra lite mage. Vid ställningen står nån bänk uppallad på lite viktskivor. Jag lyfter bort den. Då börjar en av gubbarna (den som ser allra mest ut som en jävla idiot) att hojta: "Jag kör där ja".
Först trodde jag att idioten sa till mig att det var okej att jag körde där, vilket jag tyckte var konstigt eftersom det självklart var okej, ingen annan körde ju där. Sen sa han nåt igen och jag tittade upp på honom. Då sa han igen: "Jag kör där ja". Alltså, jag kunde liksom inte få in det i skallen, jag stod bara och tittade på honom. "Jaha", sa jag typ.
Såna där situationer är verkligen jobbiga. Jag övervägde att säga något spydigt i stil med: "Det gör du ju inte alls, du har ju stått och pratat där borta i tio minuter". Dock är det viktigt att i situationer som denna ta hänsyn till huruvida du orkar ta en diskussion eller inte. I just detta fallet var själva påståendet som gubben gjorde, "Jag kör där ja", så jävla idiotiskt att upphovsmannen inte kan vara annat än en totalt urblåst idiot. Och som alla vet går det inte att vinna en diskussion med en total idiot, hur uppenbart fel idioten än har, den kommer helt enkelt ALDRIG att fatta.
Summerat: Jag sket i idiotgubben och körde en annan magövning.
Extramaterial: Att inte fatta att man beter sig som en idiot när man gör sådär, det är verkligen - för mig - helt totalt ogreppbart. Hur kan någon vara så urbota korkad? Och en annan sak (OBS: följande uttalande kan vara lite färgat av dagens gymincident): Den där fula idiotgubben såg ut som allt jag hatar.
tisdag 27 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)