Nu är det här

http://attlevafarligtisodertalje.blogspot.com/ är där det är.

Klart slut från blogg

Hej. Angående två och en halv män så är det ett fruktansvärt dåligt tv-program. Jag har sett alla tre hittills utkomna avsnitt från nya säsongen och det är verkligen heluselt. Och då tycker jag ändå att det är bättre nu än förr.

Men skämten? Kom igen...

Hur som helst är den här bloggen död från nu. Guess why!

Vägdåren

Jag körde Karlskoga-Södertälje tur och retur i fredags. På vägen dit hade jag lite bråttom. Som tur är behöver man inte avvika från motorväg (E18 övergår i E20, eller tvärt om) när man kör sträckan. Det innebär tvåfiligt nonstop.

En kvart utanför Örebro blinkade jag ut i vänsterfil för att passera ett par lastbilar. Direkt därpå blinkar bilen bakom mig också ut och lägger sig bakom. Jag sitter bakom ratten på en Toyota Corolla från 1998, bakomvarande chaufför kör en ny Volvo. Direkt vi kör ut lägger sig Volvon så nära mig som det bara går. Jag trycker gasen i botten och Toyotan maxar på så gott det går. Chauffören i den nya Volvon bryr sig inte mycket om detta faktum utan börjar irriterat blinka med sina helljus. Ur vägen, menar Volvoidioten säga.

Jag hatar sådant och väljer att utföra omkörningen i en än makligare takt. Jag signalerar också bakåt med noga utvalt tecken. När jag blinkar in framför lastbilarna försvinner Volvon i snabbt i fjärran.

Om nollvisionen någonsin skall bli annat än just en vision måste en viss utrensning göras i körkortsdatabasen. Framförallt bör idioter som kör nya Volvos för snabbt på motorvägen och blinkar med helljusen åt långsammare bilar rensas ut. Väck!

Dagen efter (lördag alltså) är jag och mamma i Degerfors för att köpa en matta. Vi parkerar utanför Kronhallen och måste alltså ta oss över bilvägen för att komma till inredningsbutiken. Trots att föraren i en stor skåpbil ser att vi är på väg att korsa vägen på övergångsstället stannar han inte bilen. Störigt. Speciellt som övergångsstället ligger tre meter ut från en rondell och bilarna inte kommer med speciellt hög hastighet.

En sur kvinna i bilen bakom ser inte heller ut att vilja stanna, men kommer inte körande i en hastighet högre än att hon kan stanna om hon måste. Jag går därför ut framför hennes bil och tittar irriterat åt kärringens håll. Hon sitter med blicken ut genom sidorutan och skäms (antar jag). Jag säger till mamma att vilken surkärring det där var då. Jag vet inte om mamma håller med, hon tyckte nog att det var lite ungdomligt drygt gjort av mig att gå rätt ut sådär.

När vi går vidare börjar någon skrika åt mig. Jag tror att det var mannen i bilen som låg bakom kärringen som vevade ner sin ruta och började hojta, men jag hann aldrig riktigt se. Faktum är i alla fall att han kallade mig för en idiot och att han påstod att jag för i helvete inte kan gå ut rätt framför en bil. I beg to differ, jag gjorde ju precis det alldeles nyss och det gick ju bra.

Vilka jävla idioter som rör sig i mellansveriges trafik.

Bilbanetävling kräver deo

Jag är i Karlskoga, som skrivet. Igår vad jag och tittade på bilbanetävling. Mammas nya man, Anders, son var med och tävlade. Anders var team, det vill säga meck, och banvakt, det vill säga tillbakasättare av urspårade bilar.

Smått hade jag förväntat mig över att bli lite förbluffad över hur häftigt det kunde vara med bilbana. Tyvärr blev det inte så. Det var bilar som körde runt och ur på en bana, exakt som man tänker sig att det skall se ut. De tävlande såg också ut exakt som man tänker sig att de ska se ut. Nördar, bara män.

En sak förbluffade mig dock: Att det kan lukta så mycket svett i en lokal där fysisk aktivitet aldrig någonsin förekommit.

Farfar

Min farfar dog idag (läs: lördag). Det är den första nära släkting som dör. Det känns väldigt konstigt. Det är svårt att greppa, jag har inte riktigt förstått det ännu. Hur blir det nu liksom? Jag vet inte.

Just nu är jag hos mamma, alltså inte i Falun där "allt" utspelar sig. Jag har dåligt samvete över att det känns lite skönt att jag inte är hemma. Det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara hemma just nu. Som vanligt vill jag inte konfrontera mina egna känslor. Jag vill slippa känna, trycka bort, glömma bort. Jag kommer inte att prata med någon om det här. Det gör jag aldrig. Jag undrar när allt kommer, när jag inte kan hålla bort allt, och hur det kommer att gå då.

När jag var liten var jag lite rädd för farfar. Farmor var alltid för snäll mot mig och min lillebror. Farfar fick lov att gå in och ta rollen som bad guy. Eller, farmor var så good guy att det blev by default. På senare år har jag fått en annan uppfattning. Farfar var alltid på sitt bästa humör när jag kom på besök. Jag tyckte jättemycket om att prata med honom och farmor. Jag upptäckte också att farfar hade humor, många gånger kom han med riktigt roliga citat som jag och min lillebror kunde minnas senare och skratta åt.

Den sista tiden gick det snabbt utför, vad jag förstår. När jag har träffat farfar har han ansträngt sig för att vara pigg och kry, så jag har inte märkt av det jättemycket. Ändå, vissa gånger blev det tydligt att han var gammal. Då mådde jag dåligt. Jag ville inte tänka på att ett liv kan ta slut, jag ville att allt skulle förbli.

85 är en aktningsvärd ålder.

Jag hade velat säga hej då.

Hej då.